Slaveri i Sudan

Slaveri omtalas i det område som sedan blev Sudan sedan forntiden.

Sedan forntiden var Sudan ett viktigt centrum för den Transsahariska slavhandeln av afrikanska slavar från Afrika Söder om Sahara till Medelhavsområdet, främst till Egypten.

Efter muslimernas erövring av Egypten på 600-talet under medeltiden, blev Sudan ett transitområde för exporten av icke muslimska slavar till det arabisk-muslimska norra Sudan och Medelhavsområdet. Sudan var fortfarande ett stort centrum för exporten av icke muslimska slavar till det muslimska Mellanöstern under 1800-talet, när regelbundna slavräder företogs av slavhandlare från norra arabiska Sudan mot det afrikanska icke muslimska södra Sudan. 1862 noterades att slavhandeln var Khartoums huvudindustri. Britterna förbjöd slavhandeln och slaveriet när de gjorde Sudan till en brittisk koloni år 1899.

Sudan blev ett självständigt land 1956. Den gamla slavhandeln mellan det arabiska muslimska norra Sudan och det icke muslimska afrikanska södra Sudan återupptogs under det andra sudanesiska inbördeskriget (1983-2005), särskilt efter att Sudan blev en islamisk diktatur 1989 och regimen förklarade jihad mot det icke muslimska södra Sudan, och förklarade att icke muslimer var legitima att ta som slavar. Åtminstone 11.00 människor dokumenteras ha blivit bortförde som slavar under tjugo års slavräder under inbördeskriget mellan 1983 och 2005.^[1][2] Freden 2005 gjorde att slavräderna upphörde, men slaveriet som sådant avskaffades inte.

Slaveriet är inte förbjudet i Sudan. Organisationen Christian Solidarity International har sedan 1995 varit verksamt med att friköpa slavar.